Usch-känsla

Idag när jag lämnade lilleman på skolan, blev han ängslig och tjurig när jag skulle gå. Och det kan man väl få vara ibland, men ofta är han så att han ska stå och kramas och pussas i en hel evighet innan han släpper taget om mig, sen står han och vinkar och knackar på fönstret ända tills han inte har mig inom synhåll.
Idag blev jag dock lite små-irriterad eftersom vi redan sagt hejdå enligt konstens alla regler, men sen blev han änslig och sa "men mamma, jag saknar dig" med gråten i halsen. Jag kände mig frustrerad eftersom de hade börjat samlingen och sa att nu får du gå in, de har redan börjat.

Nu, två timmar senare sitter jag och får tok-ågren för att jag inte lät det ta den tiden det behövdes, och oroar mig för att han känner sig sviken eller får en dålig dag i skolan...

Ibland tror jag att jag är för sträng - ofta gillar jag inte mig själv som mamma. MEN HAN ÄR SÅ ENVIS OCH HAR ALLTID NÅGOT FUFFENS FÖR SIG!!!!

I eftermiddag ska jag på utvecklingssamtal - oh, Gud jag hoppas det går bra...

Jag saknar småbarn. Sean är så stor, de andra ännu större. Jag saknar den tiden då Sean var en lite kotte. Men så länge han tycker det är mysigt att gosas och kramas, vill hålla handen, säger " mamma, jag ääälskar dig" tänker jag njuta. Kanske kommer det en dag då kramarna och kelet blir allt mindre...uschiamej.

Jag vill nog ha bebis, men jag känner på mig att jag inte kommer att få uppleva det igen. Tanken slår mig ofta och en viss känsla av sorg infinner sig i mitt hjärta. Jag vill ge Sean ett "riktigt syskon". Är det egoistiskt? Jag vet inte, han säger hur ofta som helst att han vill ha en lillebror eller syster. Vad kan man säga? Nä, tyvärr vi har inte råd lille vän. (Precis som om vi pratade om att skaffa hund eller nåt!)


Usch, nu börjar jag bli för sentimental och blödig. Men jag måste få det ur systemet, annars kan jag inte koncentrera mig på det som är viktigast just nu - MATEMATIK.

K&B/C